Kaukasisk vingnöt (Pterocarya fraxinifolia)

(eng. Caucasian wingnut, Caucasian walnut)

(grek. Pterocarya = vingade frukter, fraxinifolia = blad som är lika askens)

Trädet kommer som namnet antyder från området runt Kakasus och norra Iran, men var innan senaste istiden utbredd över betydligt större områden i Europa. Den återintroducerades i västra Europa under sent 1700-tal.

Trädet blir 15-20 meter högt i Sverige och får ibland rotskott, särskilt i blötare områden, vilket gör att den bildar små dungar så småningom. Trädet har ett brett växtsätt vilket betyder att det passar bra som solitära träd i parker. Barken är grå och fårad. Bladen är parbladiga och relativt stora. Det tydligaste kännetecknet är trädets ljusgröna honhängen som blir 30-50 centimeter långa. Trädet blommar från juni och framåt, men man kan ibland se torkade hängen som sitter kvar även under höst och vinter.

Vingnöt
Vingnötens hängen

För en snygg bildserie av trädet se Trieste universitets hemsida. För fina höstfärger se här.

Kryddnejlikan (Syzygium aromaticum) kommer från ett träd som inte verkar ha något specifikt namn på svenska, men som på engelska kallas clove tree. Idag hittade jag den här fantastiska BBC artikeln om hur nederländarna på 1600-talet införde en utrotningskampanj mot alla kryddnejliketräd i Indonesien, trädets ‘hemland’, som inte ägdes av deras östindiska kompani.

Ett kryddnejliketräd överlevde och står kvar än idag uppmätandes en ålder på imponerande 350-400 år. Trädet, som kallas Afo, bröt sedan nederländrnas monopol då en fransman fann trädet hundra år efter holländarnas massaker och tog med sig plantmaterial till Frankrike som senare spreds till Zanzibar i Afrika där man numera har världens största kryddnejlike produktion.

Återkommer snart med en artikel om trädet bland trädsidorna!

Kryddnejlika(SyzygiumAromaticum,Köhler)

Jag såg nyligen filmen ‘The Lady’ om Aung San Suu Kyi i Burma och lade märke till att många av kvinnorna i Burma hade vita påmålade fläckar på kinderna ibland i form av löv. Efter en snabb googling visade sig att den vitgula krämen kallades thanaka och kom från barken av lokala träd i Burma och Thailand. Krämen används dels som solskydd och dels allmän ansiktskräm.

Jag tycker det finns något fantastiskt i att tillverka solskydd från träd och sedan forma krämen till löv på sitt ansiktet. Träden som används är bland annat Murraya släktet (där även det så kallade ‘curryträdet’ ingår) och elefantäpple (Limonia acidissima, vars bark producerar en gummiaktig kåda). Krämens doft påminner om sandelträ.

För bilder se här:

http://www.tumblr.com/tagged/thanaka

Så som jag länge anat är det här en blog som är ett låt oss säga mer långsiktigt projekt än daglig uppdatering. Inga problem för min del. Den baseras på allmängiltig information snarare än nyhetsvärde i vilket fall.

Nu när våren kommer smygande har jag plötsligt inte kunnat låta bli att tänka på träd. Alltså tänker jag dela med mig av en del länkar.

Först ut ett trädquiz på den fantastiska sidan Skogsskafferiet. Perfekt så här  vår tider eftersom det handlar om att känna igen träden innan knopparna har slagit ut.

En annan härlig ‘foraging’ (samlare som i jägare och samlare) sida är Hunter, Angler, Gardener, Cook. Här lärde jag mig nyligen allt jag någonsin velat veta om ekolllon och dess tillberedning. Bland annat finns det recept på hur man rostar och mal ekollon till ett mjöl som man kan använda till såväl te som bakning. Mycket spännande saker!

 

 

Har fortsatt att läsa på om träd även om det inte blivit så mycket bloggande nu under högsommaren. Min senaste läsning har varit den nyutkomna boken Älskade träd av Pippi Engstedt. Får väl säga att den inte helt levde upp till mina rätt så högt ställda förhoppningar. För det första var boken en guide till arboreta (dvs. särskilda trädsamlingar) runt om i Sverige och handlade mer om dessa än om faktiska träd, vilket jag kommit att tro av titeln på förhand. För det andra var boken full av i mitt tycke väl överexponerade (överbelysta) foton som till min fasa saknade bildtexter! Särskilt frustrerande är avsaknaden av bildtexter då bilderna ofta ger mer av en ledtråd till själva innehållet i de arboreta än bokens text. Texterna avhandlar oftast snarare Sveriges arboretens uppkomst och historia och nämner bara i vissa fall de träd man kan kan få tänkas se. Men efter hand när jag förlikat mig med bokens huvudfokus började jag fascineras av de olika fantaster med vitt skilda öden som fått för sig att göra vad jag hoppas få göra: att samla på träd.

Man får läsa om lantbrevbäraren Frans Gegerfeldt som plockade personligen bar runt på de plantor och stenar som kom att forma hans Alphem arboretum, om hur Carl von Linné tack vare Gustav III fick omvandla Uppsala slottsträdgård till sin botaniska trädgård, om hur Albert Wallis även efter han fick sälja sitt Dybecks slott enträget fortsatte plantera över 3000 träd runt sin nya betydligt mindre herrgård i Esperöd, om Carl Ekenstam som ympade äppel på vildapel och spred träden från herrgårdarna till bönderna men även planterade in nya barrträd, och om hur denondrologen Tor Nitzelius tycks ha varit precis överallt.

 

Dessutom blev jag oavsett bristen på trädbeskrivningar mycket intresserad av att åka runt till de olika arboreta, om inte annat för att reda ut mysteriet med vilka träd som finns var.

Dessutom fick jag ett tips om de trädvandringar med ljudguide man kan göra i t.ex. Lunds stadspark. Har tjuvlyssnat lite innan den faktiska vandringen blir av och hade ingen aning om att det fanns ett gudaträd (Ailanthus altissima) där. Eller något som ens heter vresek. Bara en sådan sak.

Annars har jag under juli gått runt och förundrats av hur starkt och kvavt äkta kastanj (Castanea sativa) doftar under sin blomning. Har aldrig befunnit mig i närheten av så många under en sommar tidigare och har ännu inte riktigt avgjort vad jag tycker om doften. Antar att det slutgiltiga avgörandet kan bero på om jag lyckas få tag på ett par goda kastanjer som kom från de där blommorna.

Har legat lite lågt med bloggandet den senaste tiden, men det betyder inte att jag inte har läst eller tänkt på träd – snarare ännu gör jag det bara mer och mer.

Som märks av de senaste inläggen har jag bland annat snöat in lite på böcker som relaterar till träd.  I sin bok The Lorax beskriver Dr. Seuss (egentligen Theodor Seuss Geisel) ett träd som han kallar ‘truffula trees’ som färglada med vit stam och:

the touch of their tufts was much softer than silk and they had the sweet smell of fresh butterfly milk

Boken handlar om en Once-ler som hittar en dal med truffula trees. Han inser snabbt att den mjuka toppen av träden kan användas för att tillverka Thneeds, en produkt som kan vara vad som helst. När han hugger ned det första truffula trädet dyker Loraxen upp, en varelse som ansvarar för träden:

“I am the Lorax, I speak for the trees, I speak for the trees, for the trees have no tounge”

När Once-lern förklarar att hans stickade Theneeds kan göras till bli till vad som helst utbrister Loraxen:

“Sir, you’re crazy, crazy with greed, why there is no one on earth that would buy that fools need”

Men Thneeds säljer, och säljer ända tills det sista truffula trädet huggits ned och världen är grå och kal.  Då försvinner Loraxen och Once-lern sitter i sin övergivna industri och ångrar att skogen är borta.

Tydligen har det i år kommit en animerad film som är inspirerad av boken snarare än byggd på den och den verkar inte vara mycket att hänga i granen (pun intended).

Se istället klassikern:

%d bloggers like this: